EDVARD MUNCH MÖTER G. KARIN ANDERSSON

Edvard Munch, G. Karin Andersson 16/05 - 16/08 2009

Många av Edvard Munchs (1863-1944) bilder har idag uppnått en närmast världsomspännande och ikonartad status. Hur ska man kunna få syn på och förhålla sig till hans arbete bortom berömmelsen? Vi har valt att låta Munch gå i dialog med en samtida konstnär för att i utställningsrummet få till stånd ett utbyte mellan Munchs grafik och G. Karin Anderssons (f 1965) teckningar/utskrifter. Utställningsrummet blir till en scen för ett konstruerat möte. Det finns förbindelser men också stora skillnader. Frågan är om avståndet i tid dem emellan förstärks eller försvinner? På vilket sätt präglar samtiden konstnärens val och handlingsutrymme?

Grafiken som presenteras på Kalmar konstmuseum är ett urval från den omfattande samling som finns på Thielska Galleriet i Stockholm. Under en period fungerade Ernest Thiel som Munchs mecenat och han förvärvade ett stort antal arbeten, både målningar och grafik, bland dem några av de bästa Munch gjorde. I utställningen visas Munchs hela spännvidd när det gäller innehåll och grafikens tekniker.

Munchs inställning till grafiken var oortodox och experimentell. Han såg de grafiska teknikerna framförallt som ett sätt att föra ut sina bilder till ett större antal människor till ett billigt pris. Han tryckte så länge stenen/ stocken/plåten höll och numrerade inte några upplagor. Dessutom var han inte särskilt nogräknad när det gällde på vilket papper han tryckte. Ofta överförde han de motivkretsar han arbetat med i sitt måleri till grafiken och lät dessa leva sina egna liv i förhållande till vart de grafiska teknikerna förde honom.

Munch gick i unga år raskt från den naturalism som var det påbjudna måleriet i 1880-talets Kristiania (Oslo). Han hittade sina argument inte minst genom att fotografiet hade gjort all strävan efter realism inom måleriet överflödigt. Munch utvecklade istället ett måleri som kunde skildra upplevelsen av verkligheten. Hans radikalitet och starka gestaltningar inspirerade inte minst en rad tyska målare som utnämnde Munch till ”den förste expressionisten”. Men till skillnad från expressionisterna var Munch inte intresserad av att beskriva världen genom sina känslotillstånd. Snarare ville han gestalta minnet av starka upplevelser.Munch var en samlare av upplevelser:

”Jag vill inte dö plötsligt och utan medvetenhet. Jag vill också ha denna upplevelse.”

Till sin hjälp återanvände han många av sin tids klichéer och symboliska schabloner t ex Livets dans, Familjen och Kvinnans tre åldrar. Litterära motivkretsar som använts av många symbolister före honom. De utgjorde en lös struktur som han utgick från, omformade och lät sin föreställningsvärld bäras fram av. Idag har hans förlagor fallit i glömska och kvar är Munchs tolkningar som vore han förlagornas uppfinnare. Under de över hundra år som gått sen han målade Skriket har han samlat ett anseende som den främste skildraren av den moderna människans (mannens) utanförskap.

G. Karin Anderssons fem små teckningar utgör från början förlagor till uppförstoringarna. Teckningar och uppförstoringar utgör tillsammans hela verket. Hon menar själv att blyertsteckningarna kan liknas vid fotografiska negativ som förstoras för att göra det knappt synliga synligt. På samma sätt som den kemiska process, som får varje silverjon i ett fotografiskt negativ att reagera på ljus, utför hon den omänskliga uppgiften att påverka och styra minsta yta av teckningen. Uppförstoringarna utförs sedan genom en noggrann avfotografering av teckningarna för vidare digital överföring till en utskrift. Genom teckningarnas små format och förstoringsglas är hennes optiska kontroll total. Det är pennans trubbighet, papprets skörhet och handens rörelser som sätter gränsen för vad som är möjligt att utföra. G. Karin Andersson arbetar i månader med varje teckning.

Den omständiga men konsekvent genomförda konstnärliga metod hon valt handlar inte om ett experimentellt förhållningssätt, som ju alltid inbegriper en viss distans. Dess orimlighet tyder snarare på att bilderna springer ur en irrationell nödvändighet. De närmast frambesvurna ”väsen” vi bjuds in att förhålla oss till har inget känt ursprung, ingen enkel förklaring. De kan likna bilder vi sett men glider alltid ur en given identitet. De må bli mer synliga men inte mer begripliga för att de är stora. Vad som återstår är två möjliga sätt att ta in bilderna; visuellt och med kroppen. Hennes bilder är preparerade och bearbetade kroppar som för att påminna oss om att vi står här utan skyddsnät för vår egen inbillningsförmåga.

Munch talade ofta om ”livsandarna” helt i linje med sina samtida. Det var som om han ville få tag på livets sammanhållande beståndsdel, det som är kvar av människan sedan döden inträtt. Om Munchs konstnärskap kan beskrivas som en strävan att finna livets essens kan Anderssons snarare liknas vid att hitta bevis för dess existens. Där Munch använder olika litterära förlagor som hjul för sin bildvärld, tillverkar Andersson sina själv ur arkaiska skikt och sagan, och låter den optiska förstoringen utgöra ”bevismaterialet”. Det är intresset för teknikens möjligheter att bära ett innehåll och uppsåtets allvar som förenar de bägge konstnärerna.

Bengt Olof Johansson, museichef

Mycket i Pandoras ask, Västerbottens-Kuriren

"Det kan vara lättolkat som till exempel de skickligt gjorda och i en extrem noggrannhet utförda teckningarna som hänger i samma rum av G Karin Andersson. Med små hårda blyertsdrag skapar hon bilder där människan i dem är avhumaniserad och docklik. Innesluten i sin vuxenlek och fantasi om kärlek och sexualitet. I svårigheten att komma nära möjligheten att lägga av sig sin roll så kan man i stället driva rollen till sin yttersta spets. Smälta samman med den så att den blir till ett jag. Och i detta kanske finna den smärta som kan befria." 

Ett vanligt sätt att bringa reda är att fästa en konstnär i en annan, väga valörer, jämföra attityder eller kanske hitta någon pikant privat samhörighet. Jag tänker samtidigt att det nog är rätt ojust av mig att jämföra en ung samtida konstnär med Francis Bacon, en av nittonhundratalets kanske mest bisarra modernister. Karin Anderssons svartvita, ofta mycket omfångsrika bilder har sin historia i små, ibland bara några centimeterstora teckningar. Punkt för punkt, gång på gång omvärderad svärta som glider och rinner, bildar form, ett ansikte, ibland en antydan till ett porträtt, ibland en virrig hårfin detalj. En fot möter ett golv som kräver en extra tå. Ett ansikte saknar öra och ögat gapar olycksbådande ihåligt. Förstoringsglas, rätt ljus och handleder som kräver rehabilitering efter månader av koncentrerat raspande på papper av bästa kvalitet. Därefter kommer distanseringen, som en sorts tillnyktring måste konstverket framkallas genom olika handfasta verktyg från reprokamera till dator, allt för att det skall gå att se, alltså på riktigt förstå vad det är man ser som konstnären säger. I denna stund framträder åter Bacon, inte så mycket beroende på den skräckfyllda surrealismen, utan snarare värdet av det personliga avtrycket som ger magin näring åt konsten.

Anders Boqvist, konstnär

De sista orden Karin Andersson, Candyland 9/3 - 1/4 2007
Text: Susanna Slöör

"Det är fullbordat ", löd Jesus sista ord. Därefter böjde han ned huvudet och överlämnade sin ande... Med en sista skälvande suck visar sig kropp och ande tillsammans som en genomlyst hybrid. Mellanformen är av verkligare slag än världen själv och med den upplyfts lidandet till en sublim nivå. Det går inte att värja sig för Karin Anderssons utsökt fördjupade teckningskonst. Uttrycket i "Figur 2 " ger en andligt inkännande dimension som påminner om vad den bästa kyrkokonsten genom århundraden åstadkommit, utan att budskapet preciseras. Hennes halvt mänskliga halvt kvinnliga varelse som sjunkit samman i en lidandets tilltvingade viloställning bär våra sorger och tillkortakommanden med ett raffinemang, en grace, som känns nyskapande och svårslagen - en värdig medtävlare till sonen uppspikad på korset. Karin Andersson tecknar med hårdaste blyerts sin bild under mycket lång tid. Hon beskriver det som att hon söker gränsen för hur långt hon kan följa och tillföra detaljen mening. Arbetet sker med hjälp av förstorande glasögon och resultatet, lätt som en andhämtning, reproduceras med kamera. Därefter scannas bilden och översätts digitalt i den absolut högsta upplösning som går att åstadkomma. Svärtan skärps och därmed konstrasten i bilden. Därefter skrivs den ut i betydligt större format än den ursprungliga bilden. Det mödosamt framtagna originalet översätts i en form som är distanserad men som tillåter ett mer närgånget närmande. Varje blyertskorn ger sig till känna. Varje motstånd som övervunnits i samspel med papprets gräng lyfts fram i sin stigmatiserade form, som tårar på det frånvarande ögats plats eller märket efter svärdsudden som perforerat bröstets sida.