Home Work Documentation Method CV Contact

Recension av Karin Anderssons utställning på Konstnärsföreningen i Västerås. Utställningen pågår till den 23 april.

Mystik och vardagsvärme

Det är inte vad du tror att det är. Karin Anderssons bilder är i ständig förvandling, både till synes och i sin tillkomst. Ju längre du tittar på Karin Anderssons bilder ju mer undrar du över vad det är du ser. Är det ett barn eller en hund som står där med en mask uppskjuten över halva ansiktet? En människa eller ett fantasifoster, ett naturväsen, täckt med hår över bröst och smalben och med frustande utandning genom näsborrarna? Och än en gång. År det verkligen Rödluvan som går på skogsstigen med ett bockben?

Utställningen börjar ganska entydigt, lite lagom, som ledde den in mot ett leksaksland. Vargen, björnen - lite lustiga, bara lite skrämmande. Sedan ökar formatet och därmed tvetydigheterna. Vi lockas in i en annorlunda verklighet, befolkad med en drömlik självklarhet av blandväsen i självförsjunket tillstånd. De visar upp sig som ville de oss något. De speglar sig i oss.

Den största bilden är slående stark i sitt uttryck. Här ersätts den surrealistiska förvandlingen med ångest. En hopkrupen naken figur halvligger, hon är ett par meter stor. Munnen är halvöppen, händerna gömda under hakan. Ansiktet med blundande ögon är vänt mot betraktaren. Paniken håller kroppen stel som i kramp. Jag kommer att tänka på både Gauguin och på Marlene Dumas. De kan ha varit med i utgångsläget men allt mer försvunnit under arbetsprocessen.

Karin Anderssons bilder ser ut som vore de teckningar men de är snarare grafik, digitala utskrifter i skiftande storlekar. De baseras på tecknade förlagor. Mycket fint med minutiös detaljkontroll. Till skillnad från stora format kan hon, över teckningens begränsade storlek, ha överblick. Ingenting får lämnas åt tillfälligheterna eller slumpen, inte ett enda ofrivilligt streck som obarmhärtigt skulle avslöjas vid förstoringen. Då träder detaljerna fram, papprets struktur och pennans lättaste rörelser. Silhuettkaraktärernas raka kanter kontrasteras av luddiga mjuka partier.

Trots att Karin Andersson arbetar i svartvitt gnistrar hennes bilder av stofflighet och skimrande nyanser. Kontroll och självkritisk granskning är viktiga för henne i arbetsprocessen. Hon skyr ingen möda, utgifter eller resor för att ha läget under kontroll. Det är kanske ett sätt att hålla bildernas mardrömslika hotfullhet på avstånd.

Kristina Mezei, Västmanlands Läns Tidning.



Karin Andersson | gkeandersson@swipnet.se